En kriminell skönhet

Så fort någon gjort något som de inte får göra - vilket händer en gång var femte minut ungefär - stirrar jag vilt efter någon att anklaga.

Egentligen är det helt onödigt. För Avril och Petronella är alltid skyldiga på ett eller annat sätt.

Oftast arrangerar de alltihopa så Winchester ska få skulden (Hugo är en sån skvallerbytta så honom bryr de sig inte om att utnyttja). Det kan vara allt ifrån att gnaga upp ett enormt hål i tapeten bakom en gardin för att sedan placera en lyckligt ovetande Winchester vid brottsplatsen till att kasta ner sju skålar från en hylla och förtjust knuffa ner Winchester så han faller på ett skyldigt sätt samtidigt som sakerna de kasserar.

Den stora skillnaden mellan dem ligger i hur de tar anklagelserna som riktas mot dem.

Petronella sitter bara vacker som en skulptur och säger att såna som hon aldrig skulle smutsa ner sig eller begå lumpna brott - att hon nyss gjort bådadera och sitter med ett knallorange ansikte och tåavtryck på brottsplatsen är inget som bekommer henne.

Avril däremot är inte den som mörkar med sin destruktivitet i onödan. Hon kvittrar alldeles extra förtjust när hon lyckats bita bort en stor träbit ur en högtalare eller när hon ser något krossas mot golvet.