På voljärgallret hängde Petronellas sju pojkvänner och skrek åt henne att komma ut. På insidan av buren satt två sura fåglar som vägrade prata med varandra. Vi fläskade på med mer groddar och mer äggfoder. Allt för att de skulle komma i stämning. De vägrade. De sa att de hatade att bo ihop och att de hade ångrat sig, ingen av dem ville veta av något parande och de tänkte då rakt inte gilla läget. Så vi väntade lite till.
Tillslut gav vi upp och släppte ut dem igen.
Det tog tre sekunder så kastade sig Otto, hanen hon suttit med, över en hona och fullkomligt erövrade henne. Där hade han suttit instängd med en sur padda som vägrade låta honom komma till och bara fått se på hur idel frestande honor vandrade förbi utanför hans fängelse. Mycket upprörd var han.
Petronella sitter nu instängd i en annan häckbur tillsammans med Winchester. De hånglar glatt och pratar gamla minnen. Så nu börjar vi bli försiktigt hoppfulla igen! Kanske kommer det lyckas den här gången, då blir det bloggbebisar!