Måttet är rågat

Att mina fåglar är galna är ingen nyhet direkt, inte ens för mig. Men vidden av deras galenskap kan förvåna även mig. Sedan vi kom hem har Winchester och Petronella letat bon överallt. Bakom gardinen, bakom dörrar, uppe på garderober och överallt. I början var jag pedagogisk, "nejneej inte ska ni bygga bo häär ni ska leka och uppföra er och inte fundera på ägg". Men sen de lärde sig putta upp en av de sämre garderobernas dörrar har jag inte haft samma tålamod. Nu är det snarare:
"*BLAM* skyll er själv om ni har era fåniga tår i springan nästa gång jag stänger!!!1"
Givetvis bryr de sig ungefär lika mycket om vad jag tycker som de engagerar sig i flugornas livscykel.

Som ni förstår har mitt tålamod varit lite väl nära bristningsgränsen ett tag nu. Och när jag hör förtjusta pip från en pinne och ser fåglarna sätta på varandra känner jag mig alldeles matt. Turligt nog hade Fjådor också tröttnat så han hoppade på dem så de trillade ner. Tyvärr gjorde han det inte för min skull direkt utan snarare ville han ha Winchester ifred.

Men det som verkligen fick mig att passera vansinnets gräns var när de glatt sätter sig på mitt huvud för att kolla upp vad jag gör, och sedan kommer på att de ska SÄTTA PÅ VARANDRA. På mitt huvud! Mitt huvud!!

*springer skrikande iväg*