Då har jag än en gång lämnat stugans öde vågskvalp och återvänt till min undulatdjungel. Kräken är precis som vanligt icke-glada och har inte saknat mig ett dugg. Winchester har fortfarande inte riktigt lärt sig den rätta dulämnadeossochvivillintepratameddignånsinmer-attityden utan ville gärna sitta på mitt huvud och sjunga ut sin glädje och berätta om allt som de har gjort och alla nya trick de kan.
Efter två timmars fjäsk börjar även de andra tre mjukas upp. Men de tycker ändå mer om gröna blad än om mig säger de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar