Varje gång Hugo ruggar tror jag han är döende. Varje gång. Och då ruggar de ändå runt fyra gånger per år om inte mer. Förstår ni hur sånt här tär på mig.
Och det är bara för att han är en sån mesig dramaqueen. Avril kan sitta som en skallig nugget på en pinne och hosta och ändå vara lika bitchig som vanligt. Hon tycker att det bara är mesar som klagar och hon är minsann fortfarande bäst. Så henne oroar man sig aldrig för.
Hugo däremot ser bekymrat fjädrarna falla och den skalliga fläcken i nacken växa, sen tänker han lite på hur gott det vore med hirs och hur lite middag han faktiskt fick. Så medan de andra leker vilt trots fjäderbristen sätter han sig filosofiskt på min axel och hävdar att han ser ljuset i tunneln. De andra genomskådar givetvis hans försök till att få hirs så de härjar opåverkat vidare.
Jaag däremot. Jag bjuder gråtmilt min fejkande mespropp på ett frö till.
Så där är jag med Mango! Övertygad om att han ska dö... Hemskt! Magont får jag! Molly är mer tuff liksom. Så jag försöker också ge Mango extra godsaker och tittar bekymrat på honom varje gång han ruggar. Fast hans husses hävdar att det var samma sak sist han tappade fjädrar, men jag tror honom inte. ;)
SvaraRadera