tisdag 29 maj 2012

Maken till envis fågel

Petronella ägnade hela våren åt att sitta i voljären och skrika att hon ville ha ungar. Hon hade orgier med alla snygga hanar och hon gnagade ut en egen holk i ett träd. Tjatade och tjatade om att hon förtjänade en häckbur tills vi slutligen fångade in henne och började mata upp henne. Hon placerades i häckbur tillsammans med en av VildaParadis absolut snyggaste hanar. De hade båda häckat förut så jag och Knytt väntade nöjt på vår championkull som snart skulle komma. Vi väntade, och väntade, och väntade.

På voljärgallret hängde Petronellas sju pojkvänner och skrek åt henne att komma ut. På insidan av buren satt två sura fåglar som vägrade prata med varandra. Vi fläskade på med mer groddar och mer äggfoder. Allt för att de skulle komma i stämning. De vägrade. De sa att de hatade att bo ihop och att de hade ångrat sig, ingen av dem ville veta av något parande och de tänkte då rakt inte gilla läget. Så vi väntade lite till.

Tillslut gav vi upp och släppte ut dem igen.

Det tog tre sekunder så kastade sig Otto, hanen hon suttit med, över en hona och fullkomligt erövrade henne. Där hade han suttit instängd med en sur padda som vägrade låta honom komma till och bara fått se på hur idel frestande honor vandrade förbi utanför hans fängelse. Mycket upprörd var han.

Petronella sitter nu instängd i en annan häckbur tillsammans med Winchester. De hånglar glatt och pratar gamla minnen. Så nu börjar vi bli försiktigt hoppfulla igen! Kanske kommer det lyckas den här gången, då blir det bloggbebisar!


2 kommentarer:

  1. Så klart att hon är lite petig. Jag skulle också hellre para mig med en Winchester än en Otto... Om jag hade varit undulat alltså.

    SvaraRadera
  2. Men haha! Du är så rolig Vanja :D

    SvaraRadera