Stjälpa till

Den här bilden tog jag för 3 minuter sen, när jag försökte äta frukost med hjälp av nymferna.

Nymferna bondade verkligen på nytt i somras, de har ju bott ihop i ett tidigare hem för något år sen, på den tiden kom de mycket bra överens och hos mig har de väl mest accepterat varandras existens. Men efter en sommar i voljären med undulaterna som enda sällskap har de väl insett att två fåglar kan vara minst dubbelt så bråkiga som en. Och att vara bråka tycker de ju är väldigt roligt!

Sen de kom hem har de varit hejdlöst hjälpsamma. De vill hjälpa till med allt! Här är några exempel:
* Jag försöker ägna mig åt mina studier, Isabella och Lizette säger att de talar flytande spanska och därför kan ägna sig åt att äta upp mina papper medan jag försöker läsa.
* Jag försöker sova, nymferna säger att de har lärt sig många nya godnattvisor av sina vänner måsarna och svalorna. De sjunger glatt i en halvtimme.
* Väckarklockan ringer, de tycker inte den låter högt nog så de drar igång en liten skrikmelodi för att pigga upp mig riktigt.
* Jag vill laga frukost åt fåglarna, nymferna är inte säkra på att jag kan hantera ett rivhjärn korrekt och vill följa med upp och kolla. När de inte får göra det sitter de istället på dörren och skriker oroligt det högsta de kan att de inte vill ha några fingerstumpar i sina morötter.
* Jag vill äta min egen frukost, Lizette vill provsmaka kaffet och Isabella vill stå på smörgåsen.
* Jag vill hänga upp foton på väggarna, fåglarna tycker inte att de gjorde sig riktigt utan vill hellre riva ner dem. Så då gör de det.
* Jag försöker använda min dator, Lizette vill jaga muspekaren över skärmen och Isabella vill bli kliad med en av de två händer jag använder för att skriva med.
* Jag städar ofta, inte ofta nog tycker nymferna som går runt under sängen, bekymrat muttrande om dammkvalster och astmatiska sjukdomar som kan uppkomma.
* Jag vill ha sovmorgon, sådana är inte bra för karaktären tycker nymferna som istället sätter sig på varsin sida om mitt huvud och stirrar på mig tills jag vaknar med en känslande växa av obehag.


Tur att alla kakaduor är genetiskt programmerade till att charma sin omgivning till döds. Man kan ju inte annat än gilla dem. Tur också att de har utseendet för sig, jag hade haft så svårt att uppskatta deras tilltag om de hade sett ut såhär.