Hugo och kräken bedriver sin egen form av fodersök. 10 gånger i kvarten ställer han sig på tangentbordet och tittar ynkligt på mig. 3 sekunder senare studsar han vidare mot bordskanten och piper att han "veet att det finns frön där under hallåå fröna kom uuut" om jag inte genast slänger upp lite frön åt honom (hallåå, vart tog kämpa-för-maten-så-som-de-vilda-undulaterna-togan vägen?!) springer han runt i väldigt ilskna cirklar och piper okvädesord och fasansfulla hot åt mig ("jag ska inte hedersbajsa på dig på flera minuuter!"). Om jag då dröjer (eller sölar som Hugo så ilsket brukar säga) hänger han sig dödsföraktande över kanten, endast fastklamrad med de små korvtårna mot den hala bordsskivan. Ibland låter jag bli att ge honom mat, en gång fick han inget på flera minuter. Då blir han helt knäpp och drar med sig sina destruktiva kamrater på vansinnesskenturer från ena kanten av bordet, över matbunkarna, mot mig, över datorn (Avril passar alltid på att slita loss något och Winchester tuggar på sladden) vidare mot leksakskorgarna, upp över platspåsarna, vidare mot kameran, där stannar de ett par sekunder för att slicka på den glansiga ytan och sedan rusar de tillbaka igen i ännu hårdare fart. Sådär håller de på till jag ger upp och de får mat. Inte konstigt att Avril är så korpulent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar