Korvtårna anfaller

Avril är en bitch. Vill hon ha nåt så tar hon det. Vill hon förstöra nåt så förstör hon det och vill hon irritera någon så gör hon det också. Helst allting på samma gång. Ett av hennes favorittrick är att landa på fåglar, folk och fä. Helst gör hon det med klorna utfällda som en farlig örn. Om hon inte flyger på folk/fåglar/fä så går hon in i dom. Som någon blind överklassdam. *tramptramptramptramptjoff* hörs det när hon med bestämda steg krockar med någon. Är hon irriterad hörs det snarare *stampstampstampstampboff* Resultatet blir alltid detsamma, Avril får som hon vill och vi vanliga dödliga får roa oss med något annat. Hugo är väldigt avundsjuk på den här förmågan. Jag har tidigare nämnt hans planer på att ta över världen och hans fåfänga försök till att kontrollera mitt tangentbord. (är det sånt som kallas censur?) Han anfaller alltså mig med en näbb av stål (enligt honom själv). Som sagt känns det bara som att bli kramad av en hög med fjädrar och korvtår. I morse tänkte Hugo att det var dags att pröva sin förmåga som ihjälskrämmare och diktator. Winchester fluffade lyckligt ovetande samtidigt som han tuggade på en sittpinne. (Han säger att han ska bli träskulptör). Det Winchester inte visste (eller om han helt enkelt struntade i det) var att Hugo satt tre pinnar bort och som bäst övade på sin framtida vinkning. (Det såg ut som han försökte sig på något med samma swung i som det var i Hitlers handviftande fast med Silvias snygga vridning på det hela.) När Hugo för sjunde gången trillat ner och nästan vrickat foten i sina entusiastiska vinkningar bestämde han sig för att sätta sin plan i verket och störtdök mot en ivrigt pipande Winchester som beundrade sin senaste tugga i pinnen. Vid det här laget hade Hugo fällt ut sina korvtår och slog ned på Winchesters rygg med samma elegans som en berusad svan. Den (av Hugo) förväntade reaktionen med en störtande och skrikande Winchester uteblev helt och istället fluffade Winchester ännu mer, pep något om ryggmassage och ruskade så lyckligt på sig att Hugo sprättade all världens väg. Jag låtsas som vanligt att jag inte sett något.